När jag först kom i kontakt med psykiatrin i Härnösand kom jag till en överläkare som på 20min konstaterade att jag mest troligt hade en mildare form av ADHD i kombination av något jag nu inte kommer ihåg namnet på. Han bokade in en tid för mig att få komma och prata med en psykolog/kurator. Den första jag kom till då började då gräva lite i min uppväxt och bardom. Det var inte enkelt.
Har antecknat ner mycket i samband med denna utredning för att kunna gå tillbaka och studera min egen utveckling i detta upptäckande. Jag har då skrivit ner saker som jag upplevt från det att min mamma och pappa blev tillsammans och fram till idag för att få en bild av vad jag upplevt och vad som kan ha varit jobbigt och vad som varit positivt. När jag studerar dessa antecningar känner jag att på mina 24år i livet har jag otroliga erfarenheter som en del inte samlar på sig under en hel livstid. Jag har ett rikt liv och jag har knappt levt hälften än.
Jag kände från början att det kändes mer som att endast gå på kuratorsamtal för psykiskt illabefinnande än en utredning för en diagnos. Ställde mig frågan flera gånger varför jag gick där när det endast kändes som att jag fick uppleva alla jobbiga stunder och erfarenheter en gång till istället för att komma framåt i mig själv.
Jag hoppade runt till ett par olika utredare/psykologer till som ville prata om olika saker utifrån min uppväxt tills idag. Kändes dock som att jag fortfarande inte kom någonstans i mig själv. Det var bra för mig att få prata om saker som varit jobbigt under min uppväxt för att få en annan bild av varför jag mått som jag mått när andra i min omgivning inte haft det lika jobbigt. Jag fick äntligen lyfta mina känslor om mammas och pappas sjukdomshistoria med någon och dela denna smärta med någon annan än att bära allt själv.
När jag kom till nästa utredare fick jag frågan om jag genomgått en dyslexiutredning för min problematik i skolan. Det hade jag ju inte gjort så jag ställdes i kö på det i Sundsvall och fick samtidigt gå till min vårdcentral och göra hörsel och syntest, vilket inte visade något särskilt. Någon gång under denna period blev det också bestämt att jag skulle genomgå en rad olika tester just för ADHD hos unga vuxna. Jag fick en lunta med papper jag skulle fylla i. Jag blev inbokad på flera besök där jag fick bygga med klossar, fylla i matriser, göra ett klicktest på en dator och lyssna på en hel del påståenden som då skulle visa min problematik. Först fick jag till svar att det inte visade något särskilt på de första testerna.
När den senaste psykologen kollade igenom min journal och testresultat med mera konstaterade han att jag hade ADHD och bristande närminne. Han gick igenom mina testresultat med mig och gav mig olika senarier om varför jag känt mig dum fast jag egentligen är rätt smart. Han ville också att jag skulle prova någon form av medicinering för diagnosen för att underlätta i mitt yrkesliv bland annat. Det var dock ingen mening att påbörja detta då jag skulle flytta hem till Östersund igen. Det skulle då inte finnas någon möjlighet till uppföljning. Därför skulle denna psykolog då skicka en journalkopia till mig och en remiss till psykiatrin i Östersund innan han gick på semester för att jag inte skulle behöva vänta alltförlänge. Sen kom alla semestrarna...
... fortsättning följer...
