Hej här kommer jag att skriva om min ADHD-diagnos och allt som hör till. Jag tänkte först börja med en liten beskrivning av hur jag fick diagnosen och sen hur den gör mig till den fantastiska kvinna jag är idag. Valfritt att läsa och kommentera, men kom-ihåg att detta är från min sida och inget allmänt skrivet..
Hela mitt liv har jag känt mig annorlunda eller inte passat in varken i skolan eller privat. som jag kommer ihåg har jag alltid varit nyfiken, vill lära mig nya saker, vill att det ska hända saker runtomkring mig, svårt att vara lugn och vill veta hur saker fungerar. Detta har varit både positivt och negativt för mig. jag är tacksam över att jag haft denna glöd att upptäcka saker, prova på och göra nya saker hela tiden. Nackdelen är att jag lätt lessnar på det jag gör och går från aktivitet till aktivitet.
I skolan var jag från början långt fram, ville hela tiden göra mitt bästa, tyckte om det vi gjorde och kände att jag hängde med. Med åren blev det ju svårare och svårare och jag har fått kämpat mig igenom de senare skolåren. Nu i efterhand kan jag förstå problematiken med de "tysta" barnen i klassen, då jag själv alltid varit ett av dem. Har suttit längst bak i klassen, haft mina vänner, inte sagt eller gjort något för att sticka ut men sen fått kämpa med skolarbetet hemma för att lära mig och hänga med.
På gymnasiet fick jag också kämpa hårt för att inte hamna efter, men hade turen att mycket var praktiskt och kunde lära mig det jag behövde den vägen istället för att grotta ner mig i litteraturen. Min räddning i gymnasiet var nog att jag jobbade nästan all min lediga tid. Jag fick en paus från skolan och göra något med kroppen för att få ur min rastlöshet och energi så jag kunde fokusera på skolan när jag behövde.
Efter gymnasiet fortsatte jag med flera jobb samtidigt ett tag tills kroppen sa ifrån. Då var det dax att tagga ner lite. Efter ett år ungefär kom jag in på förskollärarutbildningen i Härnösand och bestämde mig för att flytta dit och utbilda mig vidare. Högskolan var tuff, och det var många hinder på vägen. Jag kan känna i efterhand att jag med nöd och näppe klarat mig till examensdagen. Och nu när jag förstår min problematik är jag ännu mera stolt över att jag tog mig till målet.
I slutet av universitetsutbildningen tog jag kontakt med min vårdcentral då jag kände att jag fått nog. Jag kände att "varför ska livet vara såhär tufft för mig när det inte är det för andra?" Eftersom jag under utbildningen läst mycket om olika diagnoser och problematik funnits inom familjen krävde jag att få genomgå en adhd utredning. Så jag slussades vidare till psykiatrin efter många om och men och hjulet var igång...
... fortsättning följer...
Kommentera